Lägerminnen

Jag har åkt på läger så länge jag kan minnas. Allt från scoutläger och idrottsläger till körläger och andra läger inom kyrkans regi.

Mitt första läger var ett körläger som Missionskyrkan anordnade och jag åkte med grannarna och deras döttrar. Jag var 6 år gammal. Herregud! 6 år! Mina egna barn kunde knappt stava till läger när de var i den åldern. Jag funderar idag hur mina föräldrar kunde släppa iväg mig på en veckas läger så tidigt. Hur fixade jag det? Jag har inga minnen av att jag längtade hem eller var ledsen, så det borde ju ha gått bra. (Om det inte ligger undanträngda traumatiska minnen gömda i det fördolda dvs.)

Varje år var det minst ett nytt läger som jag åkte på och många härliga minnen samlade sig på hög. Underbara sångupplevelser, fjällvandringar, lägereldar och kanotfärder. Förälskelser, plågsamma intervallträningar och ändlösa joggingturer, bus och nattliga eskapader, dramaövningar och otaliga nätter på hårda gymnastikgolv eller under kvalmiga tältdukar. Tårar, kramar och utbyte av adresser vid varje avsked.

Dessa läger måste ha format mig mycket som människa och jag hoppas att alla mina barn öppnar dörren till lägervärlden och får uppleva denna frihet som lägerkänslan ger. En känsla av att vara en egen fristående individ, för stunden frikopplad från sin familj och med det pirrande ansvar som medföljer.

 

 

8 thoughts on “Lägerminnen

  1. Härligt! Önskar lite nu att även jag fått åka på läger. Visste knappt vad det var när jag var liten. Det var ju inte alla av oss syskon som fick uppleva lägervärlden! 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s