Det känns som om jag numer bor i ett kollektiv, där jag och ett gäng tonåringar samsas om utrymmet. De är förvisso bara två stycken, de där tonåringarna, men de kan sprida ut sig så till den milda grad här hemma, att det känns som om de vore ett dussin.
Jag har inte vant mig vid att de hänger i köket med kompisar, lagar mat och beter sig som om det är deras lägenhet. Jo, det är ju deras lägenhet också, men jag känner panikartat att mitt eget revir håller på att inskränkas med en rasande fart. Är det jag och maken som kommer att hänga på vårt rum och smyga ut i köket för lite vin och ost när det är fullt ös hemma?
Sen är det ju det där med ordning och reda som visst inte arten tonåringar känner till överhuvudtaget. Jag är glad att jag kom hem först idag, så jag besparade maken chocken över hur köket såg ut. (För att inte tala om diskhon…)
Jag förstår helt plötsligt varför det finns lägenheter med uthyrningsdel…….
Jag vet hur det känns. Fast jag har inga tonåringar hemma, jag har en Christofer.
Humor igen sis!
Nej. Den bistra verkligheten.
Bistra verkligheten som man måste hantera med humor. Hur skulle det annars gå…….