Dödsannonser

Jag läser alltid dödsannonserna i DN. Alltid. Jag tittar först på namnet, sen på åldern. Om det är någon ung person som har dött, brukar jag kolla om det är någon sjukdom eller olycka som är orsaken. Sen läser jag dikten eller de vackra, sorgfyllda orden som ofta finns med. Jag har märkt att det börjar bli allt fler 40-talister som figurerar bland dödsrunorna, vilket är skrämmande. (Mina föräldrar och svärföräldrar är ju 40-talister). När något barn har dött, bränner tårarna under ögonlocken, så även om det är någon i min egen ålder som gått bort. Livet stannar för ett ögonblick och jag tänker på min man, mina barn och mig själv.

Jag börjar stilla undra om det är något fel på mig.

Kanske slutar jag som den besynnerlige man jag lagade mat åt och städade hos, när jag jobbade på hemtjänsten i Uppsala under min studietid. Han hade meterhöga staplar av urklippta dödsrunor, som stod på rad i vardagsrummet. Jag fick absolut inte flytta på dessa när jag städade. (Det var lite svårt att komma åt med dammsugaren….) Han pratade dessutom alltid om dessa dödsannonser och människor som han hade träffat, men som nu var döda allihopa. Dessutom visste han vem Olof Palmes mördare var.

Är det dithän det barkar?

2 thoughts on “Dödsannonser

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s