Döden

Tänk att det ska vara så svårt att prata om eller ens tänka på detta. Jag är vuxen och borde föregå med gott exempel, men hur cool jag än är i alla andra situationer vill jag inte prata om detta med mina barn eller med någon annan. Jag får ångest när jag tänker på döden. Japp, nu är det sagt.

Jag har köpt “Adjö Herr Muffin” till barnen, pratat om döden när de har velat, lyssnat på deras resonemang och pratat allmänt om vad jag tror händer efter döden osv. Men, allra helst har jag bara velat skrika rätt ut eller bita mig i handen. JAG VILL INTE PRATA OM DETTA!

När jag tänker på att jag snart antagligen har levt halva mitt liv och att när jag väl dör aldrig kommer att existera mer på denna jord, får jag ångest, svårt att andas och vill helst av allt kräkas. (Till och med när jag skriver detta, blir andningen ansträngd och yrsel inträder). Hur ska jag någonsin komma över detta? Hur ska jag kunna prata normalt om döden, utan att känna att fötterna slås undan och jag får febersymptom? Måste ringa min psykologkompis S och be henne ställa en diagnos….

Allra helst vill jag att Astrid Lindgren ska ha helt rätt i sin teori om Nangijala och Nangilima. Snälla, säg att det är sant. (Och att jag får ha hela min familj där med mig.)

3 thoughts on “Döden

  1. Du är inte ensam om dessa känslor. Paniken infinner sig när jag läser detta inlägg. Döden är svår att prata om, svår att tänka på. Jag blundar inte för det faktum att vi alla dör till slut, men för det faktum att vi inte vet vad som sker. Jag ogillar starkt att inte veta. Stor kram till dig storasyster!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s