Arv och miljö

Jag kommer aldrig att sluta fascineras över barnens utveckling till att bli helt självständiga individer och kommer nog aldrig att sluta förundras över hur mycket som faktiskt är arv och ren genetik. Vi föräldrar tror att vi har koll på läget när vi försöker ge våra barn den bästa tänkbara miljön att växa upp i, men jag tror att vi ofta glömmer bort att de har en hel del med sig i arvbagaget som faktiskt inte går att förändra. De har ju dessutom en del som faktiskt är deras alldeles egen, som varken arv eller miljö kan påverka.

Senaste upptäckten var när min stora tjej en kväll berättade att hon hade så svårt att somna om vi vuxna hade gått och lagt oss. Hon ville försäkra sig om att vi skulle vara uppe en stund till, så att hon kunde somna med vetskapen om att vi hade en del kvar att göra innan vi gick till sängs. Tänk! Precis dessa känslor och tankar hade jag också i exakt samma ålder, kommer så väl ihåg det! Tror dock inte att jag pratade med mina föräldrar om det.

Eller det här med röster. Det är läskigt vad lika röster en del föräldrar och barn kan ha, eller syskon emellan. När mina tjejer svarar i telefon eller man hör dem ropa från sina rum, är det helt omöjligt att höra vem av dem det är.

Mina döttrar är mest lik mig till sättet, men sina pappor till utseendet…..vet inte vad de blir mest nöjda med i slutändan….

One thought on “Arv och miljö

  1. Även jag hade de tankarna och känslorna när jag var yngre. Och mamma lyssnade ju alltid på Cat Stevens när hon skulle sova (ute i vardagsrummet) och jag kan fortfarande få obehagskänslor när jag hör hans låtar idag.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s